Den mediabild man i efterhand har givit 30- och 40-talen överensstämmer dåligt med de stämningar jag upplevde i min uppväxtmiljö i Limhamn under denna tidsperiod.
Bland gemene man hördes sällan annat än avsky ( före 1942) eller avsky och löje (efter 1943) för nazismen och dess ledare.
Men svensk allmänhet var i vissa andra avseenden helt felinformerad då som nu .
En utbredd uppfattning då, var att majoriteten av tyska folket var emot Hitler och att de entusiastiska bifallsyttringarna vid dennes framträdande endast kom från nazisterna och av dessa kommenderade grupper.
Nazisterna var de fakto det största partiet med 230 mandat efter valet i juli 1932 och det har dessvärre visat sig i efterhand att Hitler, åtminstone nästan fram till 1942 hade ett enormt stöd av större delen av det tyska folket.
På samma sätt som makthavare i toppen av välorganiserade nätverk under senare tider i Sverige, Ryssland, Serbien, Israel och många andra länder har kunnat få folk att acceptera och hylla nästan vilka vansinnigheter som helst, kunde man detta i dåtidens Tyskland.
Det har under de senaste decennierna ofta, och i synnerhet från vänsterpolitiskt håll, talats om nationalsocialistiska sympatier hos folk med borgerliga värderingar i Sverige och framförallt i Skåne under krigsåren. Mitt intryck är det motsatta.
Samlingsregeringens tunga poster som statsminister (Per Albin Hansson), finansminister (Ernst Wigforss), försvarsminister (Per Edvin Sköld), folkhushållningsminister (Axel Gjöres) och socialminister (Gustav Möller) innehades av socialdemokraterna och också utrikesministern (Christian Günter) var vänsterorienterad. Även Tage Erlander var med redan då som konsultativt stadsråd.
Nog är det märkligt om inte denna regering bar det största ansvaret för eftergiftspolitiken gentemot nazismen såsom t ex permittenttrafiken, handeln och tystandet av offentliga svenska antinazistiska uttalanden. Näringslivets handelsförbindelser med Tyska Riket skulle givetvis inte ha kunnat förekomma om de inte hade regeringens medgivande eller rent av gillande.
Handel mellan Sverige och krigförande stater förekom trots världskriget
Ända fram till femtiotalet var segelfartyg som galeaser vanliga i handelsflottan. Dessa vackra träfartyg, med ofta dekorativt utformade och målade ovala akterspeglar, var som regel motorseglare för kustfart.
Vid ett tillfälle, då det låg en tyskflaggad galeas förtöjd vid kajen mot ön i Limhamns fiskehamns stora hamnbassäng, fick jag lära att man tiger och inte barnsligt yttrar något om nazisterna som man snappat upp från de vuxnas samtal vid köksbordet.
På de flesta offentliga platser och lokaler fanns uppklistrad affischen med bilden av en tiger och texten ”En svensk tiger”. Svensk allmänhet är kanske bra på att tiga (och samtycka).
