Inkomstskatt för inkomsttagare
med normala inkomster bestraffar skötsamhet och hämmar välstånd och utveckling och är således kontraproduktiv.
Undantag från detta är
förslagsvis de som har inkomster som är mera än fem gånger större än medelinkomsten.
För dessa extremt välavlönade personer har löneförmånerna för länge sedan
upphört att vara incitament till ytterligare ansträngningar.
Löneskillnader bör givetvis
accepteras då de motiveras av längre utbildning eller mera krävande insatser
men en progressivitet i skatteskalan bör vara så stor att det blir
omöjligt att uppnå en disponibel inkomst som är förslagsvis tio gånger större
än medelinkomsten. Till inkomst skall då inräknas alla arvoden, bonusar och
övriga ersättningar och förmåner.
Alla andra utom de tio
procent av befolkningen som har de högsta inkomsterna bör befrias från
inkomstskatt.
Motsvarande bör gälla för
företagare beträffande den del av vinsten som tages ut som inkomst
Momsen har aldrig varit populär, men om inkomstskatten helt försvinner kommer saken i ett annat läge. Konsumtionsskatt är den enda skatt som är rättvis. Ju mer man förbrukar, förorenar eller breder ut sig, desto mer bör man betala.
Skatter på företags vinster bör endast tas ut i verksamheter där förbrukning av naturresurser och skador på miljön kan bedömas vara större än samhällsnyttan.
Det politiska etablissemanget bör söka komma överens om hur avvägningarna skall göras.
