Det är knappast vispgrädden som är den största boven i
bakelserna. Nej, det är det raffinerade sockret som finns både i den vispade grädden, mandelmassan
och i brödet som man blir fet och sjuk av. Det fluffiga skummet på semlan består ju dessutom till stor del av luft.
Det är nog inte förenat med några hälsorisker att någon enstaka gång unna sig en semla eller liknande bakverk förutsatt att det inte
sker dagligen och veckovis.
Det råkade stå en bortglömd vispgräddeförpackning i
kylskåpet.
Det kan bli så ibland, eftersom det inte alltid är jag som gör inköpen
och eftersom det inte går åt så mycket av den varan hemma hos mej.
Förpackningen var bruten, men mera än hälften av innehållet
fanns kvar. Eftersom gräddens lukt inte vittnade om några åldersförändringar, tog jag drygt en deciliter av den och blandade in i min dagliga grönsakssallad.
Dagen därpå tog jag återstoden.
Jag är bestämt
emot att kasta bort fullt användbar mat.
Det smakade ganska bra!
Detta hände den tjugosjätte och tjugosjunde januari i år.
När jag sköljde ur den tomma förpackningen, kunde jag till
min förvåning konstatera att den var
stämplad med förpackningsdag den nionde december och att dess bäst-före-datum var satt till den artonde december 2013.
Det var, som sagt, inget fel på smak och lukt och grädden
hade inte heller förvandlats till gräddfil.
Men, kan man äta vispgrädde som är så gammal? - Jo tydligen!
Jag mår fortfarande som en prins och har inte haft några som helst kroppsliga besvär av att ha intagit ca tre deciliter mera än sju veckor gammal grädde.
Har mejerierna kommit på en ny metod för hållbarhetsbehandling?
