Vissa ord kan användas för att uppnå avståndstagande från en viss ståndpunkt, person eller grupp och helt andra ord väljes för att vinna sympati för den egna personen, gruppen, åsikten.
Detta är mänskligt men tyvärr alltför vanligt i flera sammanhang och sådant får inte förekomma i nyhetsprogram som gör anspråk på att vara objektiva.
TV-mediet ger också möjlighet att använda kroppsspråk, tonfall och betoning för att uppnå samma verkan.
Även debatter och intervjuer vinklas ibland av programledare eller intervjuare.
Alla program innehåller lyckligtvis inte dessa avarter men de förekommer i en icke acceptabel omfattning.
Mina bloggar avser att förmedla iakttagelser, idéer och förslag rörande t ex samhällsfrågor, miljövård och etik
torsdag 23 oktober 2008
tisdag 21 oktober 2008
Socialdemokratin och nazismen
Den mediabild man i efterhand har givit 30- och 40-talen överensstämmer dåligt med de stämningar jag upplevde i min uppväxtmiljö i Limhamn under denna tidsperiod.
Bland gemene man hördes sällan annat än avsky ( före 1942) eller avsky och löje (efter 1943) för nazismen och dess ledare.
Men svensk allmänhet var i vissa andra avseenden helt felinformerad då som nu .
En utbredd uppfattning då, var att majoriteten av tyska folket var emot Hitler och att de entusiastiska bifallsyttringarna vid dennes framträdande endast kom från nazisterna och av dessa kommenderade grupper.
Nazisterna var de fakto det största partiet med 230 mandat efter valet i juli 1932 och det har dessvärre visat sig i efterhand att Hitler, åtminstone nästan fram till 1942 hade ett enormt stöd av större delen av det tyska folket.
På samma sätt som makthavare i toppen av välorganiserade nätverk under senare tider i Sverige, Ryssland, Serbien, Israel och många andra länder har kunnat få folk att acceptera och hylla nästan vilka vansinnigheter som helst, kunde man detta i dåtidens Tyskland.
Det har under de senaste decennierna ofta, och i synnerhet från vänsterpolitiskt håll, talats om nationalsocialistiska sympatier hos folk med borgerliga värderingar i Sverige och framförallt i Skåne under krigsåren. Mitt intryck är det motsatta.
Samlingsregeringens tunga poster som statsminister (Per Albin Hansson), finansminister (Ernst Wigforss), försvarsminister (Per Edvin Sköld), folkhushållningsminister (Axel Gjöres) och socialminister (Gustav Möller) innehades av socialdemokraterna och också utrikesministern (Christian Günter) var vänsterorienterad. Även Tage Erlander var med redan då som konsultativt stadsråd.
Nog är det märkligt om inte denna regering bar det största ansvaret för eftergiftspolitiken gentemot nazismen såsom t ex permittenttrafiken, handeln och tystandet av offentliga svenska antinazistiska uttalanden. Näringslivets handelsförbindelser med Tyska Riket skulle givetvis inte ha kunnat förekomma om de inte hade regeringens medgivande eller rent av gillande.
Handel mellan Sverige och krigförande stater förekom trots världskriget
Ända fram till femtiotalet var segelfartyg som galeaser vanliga i handelsflottan. Dessa vackra träfartyg, med ofta dekorativt utformade och målade ovala akterspeglar, var som regel motorseglare för kustfart.
Vid ett tillfälle, då det låg en tyskflaggad galeas förtöjd vid kajen mot ön i Limhamns fiskehamns stora hamnbassäng, fick jag lära att man tiger och inte barnsligt yttrar något om nazisterna som man snappat upp från de vuxnas samtal vid köksbordet.
På de flesta offentliga platser och lokaler fanns uppklistrad affischen med bilden av en tiger och texten ”En svensk tiger”. Svensk allmänhet är kanske bra på att tiga (och samtycka).
Bland gemene man hördes sällan annat än avsky ( före 1942) eller avsky och löje (efter 1943) för nazismen och dess ledare.
Men svensk allmänhet var i vissa andra avseenden helt felinformerad då som nu .
En utbredd uppfattning då, var att majoriteten av tyska folket var emot Hitler och att de entusiastiska bifallsyttringarna vid dennes framträdande endast kom från nazisterna och av dessa kommenderade grupper.
Nazisterna var de fakto det största partiet med 230 mandat efter valet i juli 1932 och det har dessvärre visat sig i efterhand att Hitler, åtminstone nästan fram till 1942 hade ett enormt stöd av större delen av det tyska folket.
På samma sätt som makthavare i toppen av välorganiserade nätverk under senare tider i Sverige, Ryssland, Serbien, Israel och många andra länder har kunnat få folk att acceptera och hylla nästan vilka vansinnigheter som helst, kunde man detta i dåtidens Tyskland.
Det har under de senaste decennierna ofta, och i synnerhet från vänsterpolitiskt håll, talats om nationalsocialistiska sympatier hos folk med borgerliga värderingar i Sverige och framförallt i Skåne under krigsåren. Mitt intryck är det motsatta.
Samlingsregeringens tunga poster som statsminister (Per Albin Hansson), finansminister (Ernst Wigforss), försvarsminister (Per Edvin Sköld), folkhushållningsminister (Axel Gjöres) och socialminister (Gustav Möller) innehades av socialdemokraterna och också utrikesministern (Christian Günter) var vänsterorienterad. Även Tage Erlander var med redan då som konsultativt stadsråd.
Nog är det märkligt om inte denna regering bar det största ansvaret för eftergiftspolitiken gentemot nazismen såsom t ex permittenttrafiken, handeln och tystandet av offentliga svenska antinazistiska uttalanden. Näringslivets handelsförbindelser med Tyska Riket skulle givetvis inte ha kunnat förekomma om de inte hade regeringens medgivande eller rent av gillande.
Handel mellan Sverige och krigförande stater förekom trots världskriget
Ända fram till femtiotalet var segelfartyg som galeaser vanliga i handelsflottan. Dessa vackra träfartyg, med ofta dekorativt utformade och målade ovala akterspeglar, var som regel motorseglare för kustfart.
Vid ett tillfälle, då det låg en tyskflaggad galeas förtöjd vid kajen mot ön i Limhamns fiskehamns stora hamnbassäng, fick jag lära att man tiger och inte barnsligt yttrar något om nazisterna som man snappat upp från de vuxnas samtal vid köksbordet.
På de flesta offentliga platser och lokaler fanns uppklistrad affischen med bilden av en tiger och texten ”En svensk tiger”. Svensk allmänhet är kanske bra på att tiga (och samtycka).
måndag 20 oktober 2008
Frekvens av opinionsstyrande ord i SVT och internet
Jag har googlat på några av de ord som SVT:s vänsterorienterade medarbetare använder i opinionsmanipulerande syfte.
Jag har också googlat på dessa ords motsatser som av samma skäl undvikes av SVT.
Naturligtvis har SVT:s vänsterindoktrinering fått ett visst genomslag även på internet, men här finns trots allt fortfarande möjlighet även för andra grupper att komma till tals.
Nedan redovisas antalet träffar för några av orden
Används frekvent av SVT
Högerextremister 60900
Högerpopulister 1540
Vänsteraktivister 21700
Används aldrig/mycket sällan i SVT
Vänsterextremister 17600
Vänsterpopulister 139
Högeraktivister 2690
Tolkningen av antalet träffar på Google och på internet för de olika orden överlåter jag åt läsaren.
Jag har också googlat på dessa ords motsatser som av samma skäl undvikes av SVT.
Naturligtvis har SVT:s vänsterindoktrinering fått ett visst genomslag även på internet, men här finns trots allt fortfarande möjlighet även för andra grupper att komma till tals.
Nedan redovisas antalet träffar för några av orden
Används frekvent av SVT
Högerextremister 60900
Högerpopulister 1540
Vänsteraktivister 21700
Används aldrig/mycket sällan i SVT
Vänsterextremister 17600
Vänsterpopulister 139
Högeraktivister 2690
Tolkningen av antalet träffar på Google och på internet för de olika orden överlåter jag åt läsaren.
onsdag 15 oktober 2008
Bristande objektivitet hos SVT
Det påstås att programmen från SVT, SR och UR är oberoende av politiska och kommersiella intressen. Detta betvivlar jag starkt.
Varför talar man så gärna om ”högerextremister” medan man använder det betydligt snällare ordet ”vänsteraktivister” för det motsatta lägret?
Ordet ”högerpopulistiskt” används synnerligen frekvent men ”vänsterpopulistiskt” finns inte i vokabulären.
Jag har inte mycket till övers för vissa åsikter som företrädes/företräddes av politiker som Adolf Hitler, Jean-Marie Le Pen, Jörg Haider, Carl I Hagen och Mogens Glistrup men deras ord och handlingar, oavsett hur stötande de kan anses vara, måste refereras så sakligt och objektivt som möjligt.
Tyckandet bör överlåtas åt lyssnarna/tittarna/väljarna.
Jag har minst tre gånger hört Anna Hedenmo tala om ”högerpopulisten Jörg Haider” och även andra redaktörer har använt epitetet under senare tid.
Det må vara sant att Haider, då han levde, hade åsikter som många av oss inte delade, men SVT har bara att återge hans uttalanden och överlåta åt åhörarna att bedöma hans eventuella populism åt det ena eller andra hållet!
Jag hörde ofta Göran Persson tala om sin ”ödmjukhet” men hörde aldrig ett ljud i TV om hans eller Mona Sahlins vänsterpopulism.
Ett annat opinionsstyrande epitet som ofta används i nyhetsmedia är ”missnöjespolitiker”. Ligger det inte i politikens natur att söka ändring i missförhållanden? Vilka är då inte missnöjespolitiker?
Varför talar man så gärna om ”högerextremister” medan man använder det betydligt snällare ordet ”vänsteraktivister” för det motsatta lägret?
Ordet ”högerpopulistiskt” används synnerligen frekvent men ”vänsterpopulistiskt” finns inte i vokabulären.
Jag har inte mycket till övers för vissa åsikter som företrädes/företräddes av politiker som Adolf Hitler, Jean-Marie Le Pen, Jörg Haider, Carl I Hagen och Mogens Glistrup men deras ord och handlingar, oavsett hur stötande de kan anses vara, måste refereras så sakligt och objektivt som möjligt.
Tyckandet bör överlåtas åt lyssnarna/tittarna/väljarna.
Jag har minst tre gånger hört Anna Hedenmo tala om ”högerpopulisten Jörg Haider” och även andra redaktörer har använt epitetet under senare tid.
Det må vara sant att Haider, då han levde, hade åsikter som många av oss inte delade, men SVT har bara att återge hans uttalanden och överlåta åt åhörarna att bedöma hans eventuella populism åt det ena eller andra hållet!
Jag hörde ofta Göran Persson tala om sin ”ödmjukhet” men hörde aldrig ett ljud i TV om hans eller Mona Sahlins vänsterpopulism.
Ett annat opinionsstyrande epitet som ofta används i nyhetsmedia är ”missnöjespolitiker”. Ligger det inte i politikens natur att söka ändring i missförhållanden? Vilka är då inte missnöjespolitiker?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)