Tvivelaktig hantering av valsedlar

Liksom i söndagens EU-val röstade jag 2006 vid Örtagårdsskolan, men i en annan av salarna.
Detta är naturligtvis inte dagsaktuellt, men eftersom jag nämnde detta i samband med händelsen vid söndagens EU-val, vill jag förtydliga mitt påstående.

Socialdemokraterna och vänsterpartiet, var de enda som var aktiva som valsedelutdelare vid vallokalen under EU-valet och de var även flertaligt företrädda vid valet 2006 medan en del andra partier fösummade den möjligheten att uppmärksammas.

De olika partiernas valsedlar var placerade i högar på ett långt bord. Flera av högarna var synnerligen höga. Detta gällde isynnerhet socialdemokraternas och vänsterpartiets listor och dessa var också placerade längst fram och dessutom representerade av flera högar.

Jag har i de senaste valen röstat på olika partier i valen till kommun, landsting och riksdag och letade länge efter kristdemokraternas listor. Jag var på väg att ge upp sökandet då jag till slut hittade några enstaka exemplar av dessa listor längst inne i en mörk vrå.

Jag påpekade för en kvinnlig valfunktionär att vissa listor var svåra att finna och höll på att ta slut. Av hänsyn till valhemligheten nämnde jag dock inte vilka listor det rörde sig om.
Samma dag ringde jag till en kristdemokratisk politiker, Christin Marani, och vi hade senare en del mailväxling i ärendet. Jag vet inte om detta ledde till några åtgärder.

Valfusk ?

Jag anländer kl 11.00 den 7 juni 2009 till röstningslokalen vid Örtagårdsskolan på Rosengård för att avge min röst i EU-valet. Jag ser inga andra väljare i vallokalen. Tre kvinnliga funktionärer finns i lokalen och en ung man står vid dörröppningen där valsedlarna är placerade.

Medan jag står i ett av båsen och läser namnen på min valsedel hör jag hur den ena av de två kvinnliga funktionärerna vid bordet på finlandssvenska instruerar en väljare som förmodligen har invandrarbakgrund.
Väljaren får beskedet att inte lägga mera än en valsedel i kuvertet men förstår tydligen inte instruktionen.

Funktionären uppmanar då väljaren att ta en socialdemokratisk valsedel och kryssa för ett av namnen.

När jag kommer fram till bordet för att avge min röst gör jag kvinnan uppmärksam på att jag hört vad hon sagt. Hon förnekar först sitt yttrande men måste till slut erkänna och ber då om ursäkt. Jag märker ingen reaktion hos de övriga funktionärerna.

Jag anser mig ha skäl att misstänka felaktigheter i samma riktning vid de allmänna valen 2006

Det tog skruv!

Efter min anmälan till Granskningsnämnden i december år 2008 och mina senaste bloggar om vänstervinklad nyhetsrapportering har jag med tillfredsställelse kunnat konstatera att inga nya övertramp skett i nyhetsrapporteringen i TV1 och TV2. Min aktivitet har tydligen redan fått avsedd verkan trots att ärendet ännu inte behandlats i Granskningsnämnden.

Nu har jag visserligen inte sett alla nyhetsinslag i SVT som förekommit efter min anmälan till Granskningsnämnden, men det står dock likväl klart att en skärpning har inträtt och detta är glädjande.

Jag vill inte ta hela äran åt mig. Det är säkert flera som reagerat och kanske har nyhetsuppläsarna själva till slut kommit till insikt om att de gått för långt.

Låt oss nu hoppas att vi även i fortsättningen får behålla en saklig och opartisk nyhetsrapportering.

Myten om det fria ordet

”I Sverige har vi yttrande- och åsiktsfrihet!” Stämmer detta?

Om man med ”frihet” att uttrycka åsikter menar att man har rätten att uttrycka en egen mening utan risk för repressalier, inser nog de flesta som tänkt efter en smula, att yttrandefrihet inte förekommer på någon plats i världen eller i något sammanhang.

Det må vara att man i Sverige av idag inte blir skjuten, torterad eller landsförvist för att man har uttryckt obekväma åsikter. Men det finns ju andra effektiva repressalier att ta till som t ex utebliven befodran, degradering, utfrysning, nersvärtning eller uppsägning. Detta gäller för såväl offentlig som privat verksamhet.

Statsmakten är, såsom jag ser det, för närvarande inte något hinder för den fria åsiktsbildningen eftersom den till stor del företrädes av kloka och lyhörda politiker. Men även dessa personer har mänskliga svagheter och ingen vet vad som kan komma. Det var betydligt farligare att ha en egen åsikt då socialdemokratin under Göran Persson ledde Sverige.

Det kan t ex vara tjänstemän på lägre nivåer i statsapparaten, ibland även chefer inom det privata näringslivet, ofta förtroendevalda inom stora organisationer, fackpampar och ledande kotterier inom föreningslivet som ängsligt bevakar sina positioner och med kraft slår ned på allt som kan misstänkas hota deras ställning. Sådana personer har ofta maktmedel för repressalier mot personer som företräder för dem obekväma åsikter. Men även enskilda personer som känner sig störda av andras åsikter, verkliga eller inbillade, ruvar på hämnden.

Ordet är alltså aldrig fritt. Det kostar alltid något att uttrycka en åsikt och detta gäller i alla sammanhang. Är åsikten obekväm för en person eller grupp kan kostnaden bli avsevärd.

Att personangrepp eller negativa omdömen om personers handlande medför påföljder är knappast förvånande och ibland berättigat, men ofta är det fullt tillräckligt att uttrycka en avvikande mening i helt harmlösa ämnen som t ex gäller smak, val av en prioritetsordning eller någon annan trivial fråga.

Ofta behöver du inte ens en klä en avvikande mening i ord. Det kan räcka med tolkning av ditt kroppsspråk eller att du avstår från att uttrycka bifall. Ve den som inte applåderar! Hämnden kan också drabba den som av olika anledningar förmodas ha en avvikande mening. Du kan alltså bestraffas för en åsikt som du kan förutsättas ha, oavsett du har den eller inte.

Detta gäller överallt på jorden och i alla sammanhang, i offentlig eller privat tjänst, i föreningslivet eller i andra sociala sammanhang. Det kostar alltid något att ha en åsikt.

Man har nog särskild anledning att se upp där det påstås vara ”högt till tak”. Ordförande Mao skulle ”låta tusen blommor blomma” men ve den blomma som råkade blomma. Det finns bara en maskäten ros.

Fackeltåg i Salem

I Rapports sändning på kvällen 6 december upprepades samma ideligt återkommande sätt att skildra sammanstötningar mellan ungdomsgrupper. Som vanligt använde man uttrycket högerextremister för det ena lägret och vänsteraktivister för det andra. Att ständigt och medvetet förknippa höger med extremism och vänster med det betydligt mera aktningsvärda ordet aktivism är inte förenligt med en opartisk nyhetsrapportering.

Det kan säkert finnas anledning att ta avstånd från de fackelbärande ungdomarnas åsikter i andra sammanhang, men att hedra minnet av av en ung människa, som brutalt har knivhuggits till döds, kan knappast betraktas som extremism och är heller inte ett uttryck för någon högerideologi. Däremot är störandet av en sådan manifestation mera ett uttryck för extremism än aktivism.

I nyhetsrapporteringen i SVT har nynazismen under decennier felaktigt beskrivits som en extrem högerideologi. Nationalsocialismen är visserligen extrem men dock helt klart socialistisk.

Det borde tydligt och klart framgå av Rapports nyhetsrapportering att det rör sig om två grupper på den extrema vänsterkanten då nynazisterna och ungdomar från det andra lägret drabbar samman. Det framgår inte heller av Rapports nyhetsrapportering att det ofta handlar om ren huliganism på den sida som av SVT brukar betecknas som vänsteraktivistisk.

Partisk Public Service

Vissa ord kan användas för att uppnå avståndstagande från en viss ståndpunkt, person eller grupp och helt andra ord väljes för att vinna sympati för den egna personen, gruppen, åsikten.
Detta är mänskligt men tyvärr alltför vanligt i flera sammanhang och sådant får inte förekomma i nyhetsprogram som gör anspråk på att vara objektiva.
TV-mediet ger också möjlighet att använda kroppsspråk, tonfall och betoning för att uppnå samma verkan.
Även debatter och intervjuer vinklas ibland av programledare eller intervjuare.
Alla program innehåller lyckligtvis inte dessa avarter men de förekommer i en icke acceptabel omfattning.

Socialdemokratin och nazismen

Den mediabild man i efterhand har givit 30- och 40-talen överensstämmer dåligt med de stämningar jag upplevde i min uppväxtmiljö i Limhamn under denna tidsperiod.
Bland gemene man hördes sällan annat än avsky ( före 1942) eller avsky och löje (efter 1943) för nazismen och dess ledare.

Men svensk allmänhet var i vissa andra avseenden helt felinformerad då som nu .
En utbredd uppfattning då, var att majoriteten av tyska folket var emot Hitler och att de entusiastiska bifallsyttringarna vid dennes framträdande endast kom från nazisterna och av dessa kommenderade grupper.
Nazisterna var de fakto det största partiet med 230 mandat efter valet i juli 1932 och det har dessvärre visat sig i efterhand att Hitler, åtminstone nästan fram till 1942 hade ett enormt stöd av större delen av det tyska folket.
På samma sätt som makthavare i toppen av välorganiserade nätverk under senare tider i Sverige, Ryssland, Serbien, Israel och många andra länder har kunnat få folk att acceptera och hylla nästan vilka vansinnigheter som helst, kunde man detta i dåtidens Tyskland.

Det har under de senaste decennierna ofta, och i synnerhet från vänsterpolitiskt håll, talats om nationalsocialistiska sympatier hos folk med borgerliga värderingar i Sverige och framförallt i Skåne under krigsåren. Mitt intryck är det motsatta.

Samlingsregeringens tunga poster som statsminister (Per Albin Hansson), finansminister (Ernst Wigforss), försvarsminister (Per Edvin Sköld), folkhushållningsminister (Axel Gjöres) och socialminister (Gustav Möller) innehades av socialdemokraterna och också utrikesministern (Christian Günter) var vänsterorienterad. Även Tage Erlander var med redan då som konsultativt stadsråd.
Nog är det märkligt om inte denna regering bar det största ansvaret för eftergiftspolitiken gentemot nazismen såsom t ex permittenttrafiken, handeln och tystandet av offentliga svenska antinazistiska uttalanden. Näringslivets handelsförbindelser med Tyska Riket skulle givetvis inte ha kunnat förekomma om de inte hade regeringens medgivande eller rent av gillande.

Handel mellan Sverige och krigförande stater förekom trots världskriget
Ända fram till femtiotalet var segelfartyg som galeaser vanliga i handelsflottan. Dessa vackra träfartyg, med ofta dekorativt utformade och målade ovala akterspeglar, var som regel motorseglare för kustfart.
Vid ett tillfälle, då det låg en tyskflaggad galeas förtöjd vid kajen mot ön i Limhamns fiskehamns stora hamnbassäng, fick jag lära att man tiger och inte barnsligt yttrar något om nazisterna som man snappat upp från de vuxnas samtal vid köksbordet.
På de flesta offentliga platser och lokaler fanns uppklistrad affischen med bilden av en tiger och texten ”En svensk tiger”. Svensk allmänhet är kanske bra på att tiga (och samtycka).